Lyssnar till Karin Olsson. Och till hennes skratt. Kommer, av någon anledning, att tänka på pennalism. Högstadierintriger. Filmen Heathers. Det är något i det där lätet hon släpper ifrån sig… det är lite för rått, lite för… forcerat. Motsatsen till hjärtligt. Jag kan inte sätta fingret på exakt vad det är. Är det den diffust molande, betungande, vetskapen om hennes medfödda medelmåttighet som slår igenom? Alltså hos henne själv? Vet hon om att hon är en medelmåtta? Är det existentiellt betingat? Detta hesa kåkfararskratt?