Lyssnar på Kvartals fredagsintervju Nick Alinia. Jag har en ganska vag uppfattning om vem han är inser jag ju längre samtalet pågår. Men tydligen aktivist – som jag. Och högerextrem. Vilket numera inte betyder nåt eftersom alla, inklusive judar och även vissa socialdemokrater kan vara det; alla som ens andas om minskad invandring och hårdare tag mot gängen är Hitler. Inklusive Magdalena Andersson som fick kritik i sociala medier för att hon delat ett klipp med sig själv från partiledardebatten – ett där hon talade om ”mycket stram invandring”. Som såklart inte kommer att betyda ett skit när det väl gäller (Lex Miljöpartiet), men ändå. Att hon ens dristar sig att lyfta fram det säger en del om hur mycket debatten skiftat sen 2014-15.
Iallafall: ett intressant och organiskt samtal i Kvartal. Jörgen Huitfeldt och Magnus Thorén är skickliga intervjuare. Pålästa. Opretentiösa. De kan medge att de har fel, eller har slarvat med formuleringar i tidigare intervjuer, fast utan att det blir mjäkigt och undfallande. Nestor Dopping finns med på telefon – han vänder sig mot att Alinia kallat Kvartal för ”smuts” – utan att skrika och gapa. Nooshi Dadgostar har en del att lära där. Kanske även jag.
… och sen är Alinia (givetvis) med i Riks direkt efteråt och meta-kommenterar sin egen insats i Kvartal – innan den intervju ens hunnit kallna. Detta är det nya medieparadigmet – att ingen redaktion eller ledarskribent någonsin kan få sista ordet. Kanske bra. Jag växte upp i en värld där intellektuella medelmåttor som Lars Lindström och Lasse Anrell kunde bli giganter, “household names”. Jag förstod inte då hur destruktivt det faktiskt var för samhällsdebatten, men jag förstår det nu. Och jag håller med Alinia när han säger i Riks att delar av MS är rent sagt ondskefulla; att enskilda individer drivs av illvilja. I de fall där de inte bara är korkade. Men som vi vet, dumhet och ondska har genom historien gått hand i hand.
Alinia framstår ibland som lite lillgammal. Lätt humorlös. Men smart. Och smart av honom att ställa upp på den där Kvartals-intervjun. Han banar väg för andra.
Det var ett civiliserat samtal, kort sagt. Och samtalet fick ta den tid den tog. Ingen avbröt, saker reddes ut i detalj. Begrepp som ”god publicistisk sed” diskuterades. Alinia har poänger när han säger (ungefär) att den seden inte är värt papperet det är skrivet på. Det är ingen lag, bara journalistisk praxis. Och alla som lyssnade tänkte:
”Oj! Undrar vad de på SR och SVT tänker när de hör det här?”
Det ska jag berätta. Jag vet exakt.
För det första tycker PS-folket att Kvartal-intervjun är intressant. De lyssnar i smyg och tänker: ”Åh, om vi fick göra sånt där vi också …! Vad kul det skulle va’!” För att genast komma på sig och lägga till: ”Fast usch, att Jörgen och Magnus kan ha så dåligt omdöme att de bjuder in den där hemska människan … vem han nu är. Förstår de inte att de fiskar i grumliga vatten och spelar SD rakt i händerna?”
Det finns kvar såna stereotyper i organisationen. Tyvärr. Anne Lagercrantz är en av dem. Cilla Benkö en annan. Trevliga tjejer privat, men på jobbet aktivister. Blott och bart. De drivs av politiska ideologier – inte journalistisk ambition. Apropå sånt: TV4:s sluga hor-reportage bör bli en banger när det väl kommer. Efter den här marknadsföringen. Bra att cheferna backar honom. Inga chefer på TV4 går till horor. Eller knarkar. Eller tittar på övergreppsmaterial med barn. Jag är helt säker. Kom inte och påstå nåt sånt. Såna beteenden existerar inte där. Och inte på SVT heller. Och absolut inte på Aftonbladet.
Svart humor åsido: gammelmedia har grävt sin egen trovärdighetsgrav genom att så ofta ha en agenda, en baktanke, en ohederlig vinkling med sina publiceringar. Det finns tusentals exempel på detta. Här nedan ett som får åskådliggöra hur statsmedia vinklar saker. Klumpigt – ja. Men droppen urholkar stenen och många går på det. Så här resonerar redaktörerna – ofta helt självständigt (det behövs inga order uppifrån):
“Har vi ett problem som ska skildras? Ok! I så fall använder vi vita människor som illustration!” (även när det är helt uppenbart att de inte är representativa för problemet i sig):
“Har vi en positiv eller rolig nyhet? Då lyfter vi fram invandrare! Plussar på dem! Bygger upp bilden av dem som ‘svenskar’!”
