BREV 173 – År av varningssignaler.
Kåta norrmän infiltrerar hemtjänsten. In memoriam: Joy Rahman. In memoriam: Gellert Tamas karriär. Låt inte Mones Ahshar stanna. Könskrig är fred, Korankunskap är styrka. M.m., m.fl.
Porslinsblått dis över Flaket. Svartvit hackspett i hög tall. Rödbruna ekorrar som fnattar hit och dit över grusvägen österut. Upp i träden, ner på backen. De stannar till och fryser till is och man ser hur de tänker:
“Oah! Glömde jag att stänga av spisen?!”
Besöker gammalt soldattorp i Östjämtland. Högt bland bergen. Mycket vackert beläget. Ett äldre par har haft det i femtio år, men nu är de tvungna att flytta till en servicelägenhet Härnösand. Mannen visade mig runt på gården – med viss möda. Halvdöv och lite snubblig, dock extremt vänlig. En svensk av den gamla stammen. Vad bryr han sig om Twitter och appar…
Torpet fullt av foton på glada barn och barnbarn. Prydnadssaker det gamla paret samlat på sig genom åren. Varenda kvadratcentimeter inredd och uttänkt efter deras smak och speciella preferenser. Full sprutt i vedspisen i köket. Tjugosju grader varmt därinne. Tjugoen ute. I den nya servicelägenheten: kallt. Ingen vedspis. Ett nytt liv, med nya temperaturer.
Är bara några få korn i kvar i det här timglaset nu: deras gamla liv. Men. Som George Harrison sjöng: All things must pass. Jag åker därifrån med en stark känsla av vemod. Vad gör vi med vår tid? Hur förvaltar vi våra friska dagar? Hur ska det bli? Med allt.
Fan.
Tänker på Uppsala.
Rapport om våldtäkter mot äldre inom hemtjänsten där. På andra ställen: våldtäkt av människor med funktionsnedsättning. Hur stor är det här problemet? Egentligen? Forskas det på det? Förs det statistik? Vad säger Jerzy? Den gamla dårfinken. Leder vi Europaligan även där? Eller är det som han brukar gnälla beklagande när nån efterfrågar fakta:
“I Sverige kan vi inte veta…”
Vänta lite… vilka var det som skulle “rädda” hemtjänsten, nu igen? Och skolan? Och vården? Och försvaret? Och polisen? Och jordbruket? Och mödravården? Och raketforskningen? Och struvbakningsindustrin? Etc.
Norrmännen!
Ständigt dessa norrmän.
“År av varningssignaler”… se där…
….men det togs inte på allvar. Cheferna tittade bort, de visslade och låtsades som det regnar. Som så ofta i detta land. Undrar varför. Googla “Mones Ahshar” + Dagens Nyheter så får ni en ledtråd. Förlåt. Jag menar: “googla Fria Tider eller Riks” så får ni det. Sjuk historia. Ännu en. Bilden när lille Mones klamrar sig fast vid batiktanten, kryper ihop under hennes skyddande hönsmammevinge… Han ser ut som att han är på väg att börja suga på tummen. Den lilla demonen. Vad i h-e är det för fel på dessa kvinnor. Fattar de inte att de leker med elden? Norrmän kommer från stenåldern. De är från en annan moralisk och kulturell dimension. Capisce?
Kommer att tänka på en annan bisarr historia: Joy Rahman. Pakistaniern som misstänktes för ett osedvanligt brutalt mord på en 72-årig kvinna i Sätra mitten av 1990-talet (också detta skedde inom hemtjänsten). Minns ni? Rahman dömdes till livstid och satt finkad i åtta år innan han fick resning och friades. Rättsväsendet ansåg – efter prövning – att bevis saknades. Han fick rekordstort skadestånd: 12 miljoner rostfritt och många svenska journalister engagerade sig i fallet. Vuxenversionen av högstadieelevernas: “LÅT MOHAMMED STANNA!” Rahman emigrerade sedermera tillbaka hem till Asien där han hamnade i fängelse för förberedelse till mord.
Så kan det gå.
Jag tänker på andra gånger när svenska journalister stuckit ut hakan för stackars invandrare: exempelvis de apatiska flyktingbarnen… Dilbas soloskivor… Johannes Anyurus lyrik… Özzs stand-upkomik… bröderna Ingrossos konvulsioner bakom Pernilla i Piccadilly Circus…
Gellert Tamas pantsatte hela sitt förtroende och karriär för detta. Nej, inte för Vito och Emilio – för de apatiska barnen. Han red på succén från “Lasermannen” (som är mycket bra) och hyllades – av bara farten tror jag – förbehållslöst för sitt reportage om det unika svenska fenomenet med paralyserade, asylsökande barn.
Först lät det så här – 2009:
…och sen så här, tio år senare:
…efter att Stig Hanséns indignerade skakningar bedarrat och alla – utom Tamas själv – vaknat upp ur den intellektuellt förlamande godhetspsykosen.
Ridå.
Jag läser rapporter från Socialstyrelsen om svensk äldrevård.
På ett ställe står det så här:
“…känslan av otrygghet kan leda till begränsningar, exempelvis att den äldre undviker att vistas utomhus, och kan därför medvetet undvika vissa situationer, vilket kan leda till sämre livskvalitet.”
Ok. Hur undviker äldre att visats inomhus vill jag veta. Hur undviker de “situationer” i sina egna hem? När Trond-Kjetil och Ole-Bödvar knackar på och ska duscha dem och byta blöja? Pamfletten ifråga ser ut så här f.ö:
Notera att formgivaren fegade ur och placerade en grå triangel över tjejens huvud innan broschyren gick i tryck. Några av rapportskrivarna ville ha bilden helt ren, medan andra blev nervösa över att folk skulle bli provocerade. Jaja. Man får vara glad över att ingen av de två har en benknota genom näsan. Eller halsringar. Eller ankläppar. Det står iallafall en del i denna rapport om hur viktigt det är att åldringar från minoriteter får rätt sorts vård. Man ska ha rätt att bli vårdad på “sitt eget språk”. Gäller detta svenska pensionärer också, tro? Om de bor i ett sunkigt utanförskapsområde där vita är i minoritet?
Kan jämtlänningar få vård på jamska? Masar på dalmål? Ädelskåningar på… de märkliga läten genom vilka de kommunicerar. (Förlåt. Ädelskånska är fint. Vi låtsas det.) Jag skriver till Nationella Minoritetsrådet och frågar om allt detta imorn. Lovar. Och jo, det finns ett sånt. Såklart. Personligen tror jag att vi behöver ett majoritetsråd snart. Innan vi hamnar i minoritet. Som Houllebecq skriver i "Underkastelsen”: för de franska männen blev det norska patriarkatet helt okej – de var ju själva män! De franska kvinnorna däremot…
…och de svenska. Som kollektiv har de under ett drygt halvt sekel arbetat stenhårt för att importera en rad vansinniga, norska seder och bruk som mycket snart kommer att bita dem i rumpan likt en amfetaminpåtänd krokodil. Jag ser hur de sneglar nervöst när de går förbi spökplumpskvinnorna på Gågatan här i Östersund… och deras män. Dessa svenska feminister borde ju stanna och bara gallskrika:
“MEN VAD I HELVETE _ÄR_ DETTA!?!?!?! TVINGAR DU DIN FRU ATT GÅ RUNT, INVIRAD I ETT SVART YLLELAKAN NÄR DET ÄR 25 GRADER VARMT!!?? ÄR DU INTE KLOK!?!?!”
Istället ler de sötsurt, eller till och med underdånigt, mot sitt nya herrefolk. Medan de rabblar för sitt inre:
“Viktigt med mångfald! Olikheter gör oss starka! Krig är fred! Korankunskap är styrka!”
Det blir ett kort brev idag.
Förlåt, men jag har lite för mycket att göra just nu. Vill ni ha ett kapitel till på “Folkets Hjälte” så säg till. Jag sitter med uppföljaren. Den blir bra. Snäppet bättre “Folkets…” t.o.m.
Planerad utgivning för båda: 2025.
Apropå åldringar. Patty Smyth (ej att förväxla med Patti Smith) fyller snart 68. Och sjunger bättre än nånsin. Fortfarande min favoritrocksångerska alla kategorier, och hör och häpna: hon spelar fortfarande in nytt material. Bra sådant dessutom. Köp hennes musik. Stötta henne. Hon är toppen. McEnroes fru. Lucky bastard.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Hur kan vi vara så snåla med äldreomsorgen? Som hobbypsykolog undrar jag om det är vår patetiska rädsla för att bli gammal och i slutänden rädslan för döden som spökar? Få vill befatta sig med äldreomsorgen och är något som vi vill låta norrmän hantera. Vilken människosyn har de politiker som vill importera arbetskraft till äldreomsorgen?
Själv har jag instruerat mitt äldsta barn, att istället för äldreomsorgen sätta mig i rullstol och skicka ut mig på motorvägen.
Har vi verkligen rätt prioteringar när vi skickar ut drygt 50 miljarder i bistånd utomlands med både tveksamt resultat eller till och med motsatt effekt? Varför lyssnar inte politiker på t ex Bengt G Nilsson som har svidande kritik av biståndspolitiken? Vi kan dock ha några miljarder kvar till katastrofhjälp.
Om vi istället satsade hela biståndet på äldreomsorgen, skulle villkoren för personal kunna förbättras och locka fler duktiga medarbetare som till och med kan prat Jamska.
Äldreomsorgen kräver olika former av insats med allt från trygghetslarm i hemmet, hemtjänst, äldreboenden och så vidare. Ungefär 340 000 äldre omfattas av äldreomsorgen och med 50 miljarder fördelat på dessa äldre, blir det knappt 140 000 kr per åldring. Dessa 140 000 kr utöver de pengar vi betalar för äldreomsorgen idag.
Visst, det stora antal anställda inom det biståndsindustriella komplexet kommer att skrika i högan sky, men får helt enkelt lära sig att söka vanliga hederliga arbeten.
Biståndet och att skänka pengar till något lovvärt är bara en modern form av avlatsbrev. Bara för att vi ska kunna känna oss godhjärtade och kunna skryta med att vi är en humanitär stormakt.
Du har känsla för feeling Jens,
Intron gjorde mig gråtfärdig för det är precis så det är. Har precis tömt ett dödsbo efter mina föräldrar med Jämtlandspåbrå. Både glädje & sorg men med en tid som aldrig kommer åter. Undrar vad som hände på vägen...