Genom åren har många hört av sig till mig och sagt:
“Jag håller med dig till hundra procent!”
Med tillägget:
“…men jag kan tyvärr inte säga det högt. Eller ens trycka gilla på sånt du skriver.”
Varpå den bittra, elaka delen av mig tänker:
“Men varför hör du ens av dig? Varför ska jag (och andra som mig) bära dina åsikter åt dig? Och hur länge?”
“Jag kan bli av med jobbet”, är en vanlig ursäkt. Näst vanligast: “Min fru/flickvän skulle lämna mig om hon visste vad jag egentligen tycker om…” ___________ (fyll i valfritt alternativ).
Men… det är ju ditt land också, eller hur? Din kultur? Ditt arv? Din demokrati? Som politiker och journalister – med berått mod – väljer att ge bort till totalitära, ultrareligiösa, antidemokratiska, misogyna, homo/HBTQ(r)-fientliga, framstegshatande krafter?
När, exakt, ska du börja göra din röst hörd? När den redan överröstats av den lokala minareten? Det lokala “from-the-river-to-the-sea”–skanderande demonstrationståget?
Redan här slutar antagligen den progressive att läsa.
”Det finns inga som helst tecken på att Sverige, eller Europa för den delen, håller på att tas över av såna krafter! Trams! Jag läser Guillou, Wirtén och Marçal och de bestrider dina teser!”
Så klart de gör. Det är deras jobb, som vänsterlutande demagoger. Men verkligheten ser ut som den gör och ja – demokratin är hotad. Bara inte på det sätt vänstern vill göra gällande…
Islamiseringen/ghettoifieringen av Sverige och Europa är ett faktum. Och det sedan länge. Det finns hur mycket bevis som helst för detta för den som är intresserad.
Redan 2010 konstaterade Angela Merkel:
“…försöket att bygga ett multikulturellt samhälle där vi kan leva sida vid sida har misslyckats – det har misslyckats fullständigt.”
Året efter (vid den årliga säkerhetskonferensen i München) förtydligade David Cameron:
“… under den statliga multikulturalismens doktrin har vi uppmuntrat olika kulturer att leva separata liv, åtskilda från varandra och bortse från majoritetssamhället. Vi har misslyckats med att tillhandahålla en vision av samhället som de känner att de vill tillhöra. Vi har till och med tolererat att dessa segregerade samhällen beter sig på ett sätt som helt strider mot våra (västerländska) värderingar.”
Många vanliga människor ser också, med egna ögon, i sina egna städer, i mindre samhällen och byar, de förödande effekterna av Reinfeldts, Lööfs, Anderssons och Kristerssons vurm för “mångkultur” (i klartext: gäng/korruption/heder/islam).
Vad den intellektuella/journalistiska eliten – Guillou, Suhonen, Greider m.fl.– tycker där de sitter i sina skrivarlyor i Skärgården eller långt ute på landet utanför tullarna, på tryggt avstånd från mångkulturens negativa konsekvenser, spelar ingen roll. De saknar markkontakt. De har teorier om hur Sverige borde se ut och fungera, men det har inget med vanliga människors vardag att göra.
Olikheter gör oss inte starka.
De splittrar.
Skapar söndring.
Olika kunskaper och kompetenser är bra. Kulturella, religiösa och politiska olikheter skapar instabilitet. I bästa fall leder de till dråpliga missförstånd – i sämsta: till krig. Jag påminner om den kulturella berikning som inträffade när regeringstrogna eritreaner brände ner ett tivoli för icke-regeringstrogna landsmän på Järvafältet häromåret.
“Inte rimligt” var justitieminister Strömmers flegmatiska kommentar den gången.
Som handlade det om feltolkade regler kring bygglov.
När staten borde ha samlat ihop, både den regeringstrogna och den icke-regeringstrogna kontingenten och satt dem på första bästa plan hem till Afrika. Där hade de kunnat fortsätta sina strider i en mer rimlig miljö. Ett drakoniskt förfarande – att massutvisa stora grupper på det viset (med obehagliga historiska paralleller) – men tyvärr har Sverige passerat den gränsen för länge sen; den era då vi kunde kosta på oss att göra allt i “laga ordning”.
Vi har – sorgligt nog – inte tid med den omständliga byråkrati som i decennier präglat och byggt upp vårt välfungerande, rättssäkra samhälle. Enligt Säpo och andra instanser ligger vi på en konstant fyra i terrornivå. De flesta tänker inte ens på det längre. Det är snart tio år sedan terrordådet på Drottninggatan. Många orkar inte ens reagera på den dagliga terror vi utsätts för – bombdåden, skottlossningarna på allmän plats, ungdomsrånen, bilbränderna... Det har blivit som med vädret. Vissa dagar regnar det mer än andra; man får se till att hålla sig inne. Det finns inget absurt samhällsklimat – det finns bara dåliga kläder.
Sinnessjukt.
Vi är numera en avtrubbad, hjärntvättad befolkning. Ledd av cyniska politiker som försöker slå i oss att “mer resurser” och “mer integration” är lösningen på alla problem. Mer integration i vad, är frågan? När så mycket av det genuint svenska är borta. När en så stor del av befolkningen inte har något kulturellt förhållande till företeelser som Saltsjöbadsavtalet, den svenska modellen, ATP-reformen, folkskolan, behörighetslagen, CSN-förmånerna, särbeskattningen, egnahemsrörelsen, Per Albin-torpet, barnrikehusen, maxtaxan, emancipationen, kvinnofriden, JämO, förbudet mot barnaga, föräldrapenningen, pappamånaden, folkbildningen, kooperationen, enkammarriksdagen, Svenska Akademien, De nio, de tre O:na, Hyland, Snoddas, Strindberg, Zorn, Selma, Ferlin, Dan Andersson, Carl Larsson, Borg, Bauer, Bergman, Stenmark, ABBA, Hasse & Tage, Magnus, Brasse & Eva, Staffan & Bengt… ett lingonris i ett cocktailglas…
…eller ens har föräldrar/mor-farföräldrar som har det.
“Mer förebyggande åtgärder.”
Ja tack.
Bra.
Om vi med detta menar låsa in och utvisa kriminella och terrorister på livstid. Det är förebyggande. Då kan de inte springa runt med ryggsäckar fulla med handgranater mitt bland vanliga barnfamiljer – helt utan konsekvenstänk och utan minsta hänsyn till mänskligt liv. Det är ett under – jag upprepar – ett u-n-d-e-r att inte fler oskyldiga strukit med i den pågående epidemin av bomb- och terrordåd. Vi har, trots allt, haft tur som en tokig.
Fortfarande befolkas dock Sverige, och debatten, av människor som kommer att förneka katastrofen in i det sista, av lika delar dumhet som politisk prestige. Och av människor som – av främst sociala skäl – fortfarande är rädda att stå upp och säga emot de befängda teorier om demografi och samhällsutveckling som ännu förfäktas av etablissemanget.
Frågan är vilken kategori som är mest skadlig för vår framtida demokrati.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Alla Dina "brev" är bra, men frågan är om inte detta var det bästa! Att inte ens våga trycka på gilla-tecknet. Det var det grövsta. För egen del har jag fått höra av min 40-/50-talsgeneration, att jag inte ska uttrycka mina "fascist"-åsikter i telefon. Samtalet kan vara avlyssnat. Jag har nyss slutat arbeta, så jag träffar inte så mycket folk längre, men de senaste åren när jag gjort det, kan jag lätt räkna de människor som hållit med mig när jag förfasat mig över vad Sverige blivit för ett land. Det stora flertalet skruvade på sig och såg obekväma ut. Jag känner förakt för denna feghet.
Om man försöker påpeka förändringarna i landet i något samtal blir det oftast stelt och dålig stämning.
Vi är så uppfostrade av media, politiker och även av varann och har blivit så ängsliga att vi inte vågar prata om vad som är viktigt.
En stor sorg är det.
Lite OT: vi anpassar oss successivt till ett sämre land.
Läste nationella provets ord-del. Har nog aldrig varit så lätt att få alla rätt. Ribban sänks för varje år.
Tack Jens för du talar klarspråk, gång på gång.
För mig har dina texter betytt att jag vågar tro på vad jag ser, hör och känner.