Är du blind eller bara dum i huvudet?

Sverige är delat i två lag. Vilket tillhör du?

“I didn’t see it coming!”

När jag växte upp på 1980-talet var Sverige ett polariserat land. Det var synthare mot hårdrockare, sossar mot moderater, bönder mot nollåttor… Tonläget var ofta högt uppskruvat. Med jämna mellanrum skedde vansinniga våldsdåd: Åmselemorden (tre döda), morden i Appojaure (två döda), sprängningen av åklagare Sigurd Denckers villa i Nacka (en död), bombdådet mot Skatteskrapan i centrala Stockholm (en död), bombdådet mot Kronofogdemyndigheten (också i Nacka), sprängningen av restaurang Fontainebleau, massakern i Brandbergen (fyra döda), guldhandlarmordet i Malmö (tre döda), mordet på statsminister Olof Palme… m.m, m.m.

Tonen politiker emellan kunde därtill vara mer än sträv. Dålig stämning i media var det heller ingen brist på. Den som inte tror mig kan med fördel leta upp gamla klipp av Norra Magasinet när Lars Borgnäs och hans kollega Tomas Bresky grillade de ansvariga för just Palme-utredningen.

Såna skarpa utfrågningar ser vi aldrig i SVT numera. Av någon underlig anledning.

Sammanfattningsvis: det var ett splittrat land. Med asterisken att det till 99% var etniska svenskar/svensktalande människor som låg i konflikt med varandra. De allra flesta av oss kunde därför följa med i argumentationen; vi förstod varför folk bråkade med varandra. Det fanns en logik och en kontinuitet i den allmänna diskursen.

Få av oss förstår däremot vad som, exakt, utlöste inbördeskriget mellan regimtrogna och icke-regimtrogna eritreaner på Järvafältet utanför Stockholmi fjol. Få etniska svenskar förstår – eller bryr sig längre om – varför människor från Irak, Iran, Syrien, Libanon, Kurdistan, Palestina, Transnistrien m.fl. länder står och gafflar i Riksdagen eller marscherar runt på gator och torg och ropar ut ilskna slagord på (i bästa fall) bruten svenska, i sämsta: på ett språk man inte ens kan identifiera. Vi förstår konflikterna i sak; det är krig här, det är krig där… barn dör, de flyr, de drunknar på Medelhavet… och det är hemskt (på riktigt hemskt), men konflikterna bli också abstrakta för att deras rötter i många fall ligger långt tillbaka i tiden. Någon stal en get av någons morbror år 567 e. Kr:

KLANKRIG!!!

Vem bryr sig.

…skulle man – som fredlig medborgare – vilja utbrista och rycka på axlarna, men riktigt så enkelt är det nu inte. Numera finns det stora grupper i vårt samhälle som helst av allt vill utplåna sina fiender till siste man – med hjälp av våld. Det finns etniska, kulturella och religiösa inslag i samhället som spetsar till saker på ett sätt vi “vanliga” svenskar inte kunde föreställa oss ens i våra vildaste fantasier för bara femton sedan. Och detta samtidigt som statsapparaten tvingas ta hänsyn till hundratals olika särintressen hos judar, muslimer, kopter, sikher, azteker, mennoniter, amish, bantu, tutsirebeller, tatarer, xavante, furries, ewoker, regeringstrogna yoa lopka, transsexuella nubier etc. etc. Observera: jag rangordnar inte dessa ”grupperingar”. Jag säger inte att dessa människors problem, sorger och önskningar på något sätt är oviktiga. Jag förringar inte det mänskliga lidandet. Jag försöker bara sätta fingret på att det förut kulturellt homogena Sverige numera är extremt splittrat och att det – tyvärr – är upp till oss vanliga, trista, laglydiga, förvärvsarbetande, skattebetalande medborgare (oavsett hudfärg/etnicitet) att försöka laga det trasiga.

Om det en ens går.

Tyvärr är denna majoritet – alltså de icke-extrema – också splittrade. Vi förenas i vår irritation (skräck rent av) inför den barbarism som numera kommit att prägla vårt land och vår vardag: trettonåringar med automatvapen, blodiga torpedmord i idylliska villaområden, bilbränder, sprängda hyreshus, etc. Vi splittras av ”värdegrunden”, den förbannade.

Fundera däför ett slag: vilket lag tillhör du? Och vilket av nedanstående vittnesmål känner du igen dig i? Om du ska vara helt ärlig?

---

LAG 1:

“Det spelar ingen roll hur mycket det skjuts och sprängs och mördas i det här landet – jag väljer att behålla min humanism. Det är i dagsläget det viktigaste för mig. Jag vet att det finns hedersmord och balkongflickor och könsstympning och klanfejder och parallella rättssystem och en massa annat ociviliserat otyg – och det är förjävligt, jag fattar – men jag kan inte ställa mig på samma sida som SD och de andra i det här. Det är inte alltför många år sen de sprang runt på gatorna och slog ner invandrare med järnrör. Folk dog.

För att inte tala om Ulf Kristerssons och hans löfte till Hédi Fried… jag minns inte exakt vad det handlade om, men det var också förjäkligt. Där går min gräns: vid judehat och koncentrationsläger. Och när Björn Söder sa att samer inte var människor och att alla judar borde utvisas… jag menar, jag fattar inte hur nån enda normal människa kan hålla med om sånt. Det är så sjukt!

Jag ska vara ärlig och säga att inte heller där är jag säker på vad som sas exakt, men igen: det är hemskt. Och alla muslimer är liksom inte självmordsbombare. Jag har flera av dem på mitt jobb och de är i princip helt normala; mer eller mindre som jag själv.

Det här sista bråket kring Magdalena Andersson och Henrik Jansson tycker jag f.ö. var droppen i hela den här debatten. Vilket tragiskt lågvattenmärke. Jag har aldrig sett den mannens Facebookvideos, jag vet inte ens vem han är, men jag har förstått att han dagligen står och spyr ur sig en massa hat mot Magdalena bara för att hon är kvinna och jag tycker att detta är så sjukt lågt och ovärdigt.

Det var samma sak med Annie Lööf. Jag fattade aldrig vad hon ville eller vilken politik hon förde, men hon stod iallafall upp mot SD och mot främlingsfientlighet och det räckte för mig. Det var därför jag röstade på Centern sist. Utan dem hade SD växt okontrollerat och blivit jättestora och kanske tagit makten helt och hållet.

Jag vet att många skämtar hånfullt om det där med att “vara god”. Jag hör det hela tiden: ‘godhetssignalerande’, ‘godhetsknarkare’… Ok, fine, men jag är hellre god än ond och jag förstår inte ens vad de där citattecknen innebär? Antingen tror man väl på allas lika värde eller så gör man det inte? Det där är ju helt binärt. Svart eller vitt. Gott eller ont. SAF eller LO.

Förresten har Sverige enorma problem med strukturell rasism och tar vi inte tag i dem vet man aldrig var det slutar. Det kan gå jäkligt snabbt sånt där. Titta på Hitler.”

BBC

Amnesty International

FN

LAG 2:

“Ok, alla godhetsfantomer… jag vet att det finns krig och elände i andra länder, men alla kan faktiskt inte komma till Sverige. Sorry, men de kan inte det. Det är fullt nu. Lapp på luckan. Och även om det inte är det är jag så sjukt less på att behöva höra om islam och kurder och slöjor och annat vidskepligt skit att jag för länge sedan stängt av. Jag orkar inte mer. När slog man sist på Aktuellt eller Rapport och fick se nåt som handlade om Sverige? Alltså det vanliga Sverige? Gamla Sverige? Det normala? Nåt som inte innefattar en kränkt invandrare eller en klimatkatastrof i Kuala Lumpur?

Precis.

Antingen är det Åkesson som står där och ska försvara sig mot nån tokig sossetant som vill ha hit 100 000 barnbrudar till från Mellanöstern med ihopsydda underliv. Eller så är det nån miljömupp som vill att svensk industri ska gå runt på gengas. Jag är inte så här grov och rassig egentligen, förlåt – jag har en fil.kand i företagsekonomi – men de sista åren har något hänt med min själ. När jag såg de där vrålande jordkulemänniskorna kapa polisbilar i Örebro och köra runt med dem som på cirkus var det nåt som dog i mig… den blodiga polishjälmen… Det var som att de pissade på allt jag älskar och tror på. De pissade på mitt land!

Och den där lilla tjejen i Skellefteå som blev våldtagen av en efterbliven neger i fjol? Vad fan var det? Vad har han här att göra? Kan nån förklara? Det sjukaste är att säger man nåt sånt i fikarummet på jobbet… ja, då kommer det direkt nån tjugoårig Jonna-Luna eller Tuva-Fanny ångande och slår ner på ordvalet. “MAN SÄGER INTE NEGER!! MAN SÄGER INTE EFTERBLIVEN!!”.

De skiter fullständigt i den våldtagna tjejen och för det hatar jag dem. Jag har numera så mycket ackumulerat hat och förakt i mitt inre mot de här människorna att om det blev inbördeskrig skulle jag kunna gå ut och meja med en maskingevär – utan problem. Jag är död inombords. Eller så här: jag är inte död; det brinner en vulkanisk eld därinne. Jag älskar fortfarande min familj och mina vänner, men våra politiker… vissa av dem… jag lovar: jag skulle kunna strypa dem med mina bara händer. Det räcker med att se en bild på Morgan Johansson eller Märta Stenevi så går pulsen upp i 140. Det är hemskt egentligen hur man blivit, monstruös rent av, men jag tvår mina händer: det är deras fel.

Jag ville inte ha det så här.

Ingen frågade mig.”

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---