Annika Lantz, David Batra och den mediala överklassen.

Vem är George Alvarez? Vad hände i Kamloops? Vem väljer ut dina nyheter? Vem lyssnar på Annika och tittar på David? Och varför?

Illustration: Mohamed Hasan.

Detta har vi fått lära oss: man ska inte ställa grupper mot varandra. Såvida de inte gör det självmant, som med kurder och turkar, tutsier och hutuer, lappbyar och samebyar, familjen Khan och familjen পৰিয়াল ব্ৰট. Och kanske intressantast av allt: den mediala härskarklassen och folket. För dessa segment står numera helt och hållet mot varandra; de har helt motsatta agendor och intressen. Folket vill ha lugn och ro, slut på kaos och gängvåld – den mediala härskarklassen vill ha drag queen story hour på dagis och svart Ronja Rövardotter. Om man spetsar till det.

Jag vet, man får inte säga att journalister (som kollektiv) inte står på folkets sida för då har man i princip yttrat ordet lügenpresse och är i förlängningen nazist. Fast det är man ju å andra sidan så fort man yppar minsta kritik mot etablissemanget och deras grindvakter så vem bryr sig.

Skribenten Kristofer Ahlström är just en sådan grindvakt. Det var han som tyckte att P1 borde ha bandat den uppmärksammade intervjun med sverigedemokraten Elsa Widding och sänt den i redigerat skick. Ahlström jobbar som politisk kommissarie på DN, men det var en oväntat öppen önskan om censur även för att komma från det hållet. Hans tes var i vilket fall att P1-programledaren borde ha faktakollat sin gäst i realtid.

DN 23-05-04

Ni som hörde spektaklet vet att programledaren Elias Wahlberg inte hann med det. Han förmådde överhuvudtaget inte matcha Widdings svada. Eller så brydde han sig inte. Han hade mer fokus på att koppla ihop sin gäst med förintelsen än på att uppfatta och korrigera saker Elsa Widding sa; tillexempel att hon har ett ”enormt folkligt stöd”. Något inte ens Kungen skulle kunna påstå med ett straight face (och han är ändå väldigt poppis). Det ska förresten sägas i sammanhanget att det var Widding själv som förde förintelsen på tal, hon nämnde ordet nio gånger medan Wahlberg bara gjorde det två. Å andra sidan nämnde han Anne Frank två gånger. Poängen är att debatten handlade mindre om sakfrågan – vad det var för konferens Widding medverkat på i Norge och vad sas där – och mer om att stämpla henne som politiskt olämplig. Möjligen även nazist.

Varför är detta fortfarande så viktigt för etablissemanget? Att ständigt och jämt koppla ihop oliktänkande med högerextremism? Är det för att risken för ett avskaffande av demokratin, i och med Tidöavtalets undertecknande, drar allt närmare? Är det på riktigt fara å färde? Kommer Sverige att förvandlas till ett totalitärt Ungern, eller ett dito Kuba, under innevarande mandatperiod?

Troligen inte.

Det här handlar mer om att den mediala härskarklassen känner att narrativet och tolkningsföreträdet glidit dem ur händerna. Det är för många hål i dammen just nu; de hinner inte att täta och spackla i den takt de önskar. Fusk med assistansersättning, felskjutningar, klanvälden, ”njutningsäktenskap”, elever som inte dyker upp vid skolstart och försvinner ur systemen, könsstympning, balkongflickor, bieffekter från Covid-vaccin, koranbränningar… det finns numera en rad företeelser som inte går att förklara för allmänheten med mindre än att etablissemanget backar och erkänner: ”Vi hade fel, vi ljög, vi förskönade, vi massuppfittade, vi skarvade och vi undanhöll fakta.”

Fast sånt sitter långt inne, prestigen sätter stopp, och med tiden har den mediala eliten skaffat sig en extremt bekväm tillvaro med höga löner, hög social status och fina villor/skidstugor/fritidsboenden – långt från landets problemområden. De hatar när så kallat ”alternativa” röster påpekar detta och ställer dem moraliskt offside; när någon pekar ut deras hyckleri, deras överflödighet, eller när någon har den dåliga smaken att påstå att den svenska mediabranschen, med public service i spetsen, är behäftad med ansenliga mängder dökött.

Det sista för oss in på Annika Lantz och nota bene: det här har inget med henne som person att göra. Som individuell kreatör är hon ganska ointressant, men hon utgör ett pedagogiskt exempel i sammanhanget: hon är en av många mediepersonligheter som, år efter år, ska försörjas av folket. Hennes uppgift: att distrahera kreti och pleti. Även om räckvidden i just hennes fall är rätt blygsam. Jag misstänker att få av er har hört hennes radioprogram, men likväl tuffar de på. Månad efter månad. År efter år. I ett programsegment skriver Annika personliga brev till olika gäster/kompisar. Bland gästerna, av vilka flera är återkommande, märks Andrev Valden (DN-skribent), Moa Berglöf (f.d. talskrivare åt Reinfeldt), Dilan Apak (P3), Martina Montelius (Expressen Kultur), Jonathan Unge (Aftonbladet), Emma Knyckare (krönikör ETC)… och andra politiskt oberoende personer. Pålitliga värdegrundsmänniskor som aldrig skulle gunga den trygga PS-båten. Jag vet inte vilka lyssnarsiffror/klicksiffror det här inslaget har, eller vem som beställde det, men det är du och jag som betalar.

David Batra är en annan flitigt anlitad mediapersonlighet och jag ser att han fått ännu ett teveserie/sysselsättningsprojekt på SVT. Delvis för att tablåerna ska fyllas men också för att Batra, precis som Lantz, är en pålitlig clown som aldrig kommer att kräva att något av det han gör ska sticka ut, skava eller skapa debatt. Hans program är en del av det vita bruset. Eller av det ”rosa slajmet” som används som fyllningsmedel inte bara i vår mat utan även i vår intellektuella kost.

En av samtidens viktigaste röster.

Igen: såna som Lantz och Batra är marginella företeelser i det stora hela. De sysslar med underhållning och en långt viktigare fråga är: hur väljs nyheterna ut? Åt dig? Av de ansiktslösa men mäktiga redaktörerna inne på exempelvis public service? Vad hamnar högst upp i svenska folkets nyhetsflöde och varför? Hur länge får det ligga kvar? När plockas de bort från webben helt och hållet? Från vem tar Aktuellts och Rapports redaktörer sina cues när det gäller internationella nyheter? CNN, MSNBC, New York Times och Washington Post i första hand.

Vem är George Alvarez apropå det? Missade ni den? Konstigt. En ensam galning som rammade sin SUV rakt in i en grupp migranter i Texas för några månader sedan – och dödade åtta, lemlästade ett tiotal. Det blev inget jätterabalder i vänstermedia kring detta. Trots att offren var försvarslösa migranter. Varför ”glömdes” den nyheten så snabbt? Kanske för att gärningsmannen hette just Alvarez i efternamn – redan där dog nyheten hos CNN och MSNBC.

Det är förstås ingen slump att det ser ut så här. Om Alvarez hetat Rittenhouse i efternamn misstänker jag att ovan nämnda redaktioner omgående kavlat ut namn och bild över sina förstasidor. Nyheten hade garanterat diskuterats i större omfattning även här i Sverige. Jag gissar, apropå detta, att namnet Derek Chauvin ringer bekant för många svenska nyhetskonsumenter, och att få hört talas om Darrell E. Brooks. Jr, Micah Xavier Johnson och Frank Robert James.

Jag gissar också att ni minns att man hittade en massgrav vid en f.d. skola utanför staden Kamloops i British Columbia i Kanada i förrfjol. Kanadensiska urbefolkningsbarn hade kastats ner i gropar huller om buller för hundra år sedan. Med hjälp av markpenetrerande radar har man nu lyckats lokalisera 215 ”troliga” gravar. Och vid en annan skola 171 stycken. Hittills har ett käkben från ett barn hittats vid den senare fyndplatsen. Vid skolan i Kamloops hittade man en tand som senare visades sig vara från ett djur. Gravjägarna garderar sig med att säga att de flesta av offren kan ligga så djupt att markradarn aldrig kommer att kunna avgöra vad som faktiskt finns där nere. Men nånting är det. Ännu oklart vad exakt. Vissa anser att de aktuella skolområdena borde grävas upp direkt så att vi får klarhet i vad som faktiskt hänt, medan andra anser att man ska låta det vara. Gravfriden måste bevaras – plus att om man inte hittar något så kan det bli pinsamt. T.o.m. Påven har ju bett den kanadensiska urbefolkningen om ursäkt för det inträffade.

Jag mailade Nike Nylander om det här fallet eftersom Aktuellt slog upp Kamloopshistorien stort när det begav sig. Jag skickade med material där hon kunde se att den i efterhand ifrågasatts på flera centrala punkter. Nike svarade att hon inte kände till uppföljningen och att det var svårt att hålla koll på allt som hände. Typ. Och så kan det vara. Med det sagt finns det antagligen rätt många nyheter som svenska nyhetskonsumenter tror sig känna till sanningen kring – men som inte alls stämmer. Uppföljningar på nyheter som rör känsliga ämnen som exempelvis BLM och vad som hände med alla pengar som donerades till deras förgrundsfigurer är inte jättevanliga.

Kolla aldrig en bra story som det heter i journalistkretsar.

Och för att vara tydlig: konservativ media med FOX News i spetsen gör exakt samma sak: de accentuerar vissa saker, medan andra får brinna upp i det digitala glömskehålen. I slutändan är det upp till dig att vara pigg och alert och att ifrågasätta vilka nyheter du matas med. Och varför. Den mediala överklassen har varken din allmänbildning eller överlevnad för ögonen. De oroar sig mest för din ”världsbild” och dina värderingar. Värderingar som de i alla led försöker påverka. Dels genom att välja ut vilka ”raka” nyheter du ska få dig till livs (och inte): krig, olyckor, stora skeenden… etc. Dels genom att välja ut vad det sen ska göras fördjupningar på. Vilka livsstilar som ska lyftas fram. Vilket slags människor som ska synas i tablåerna.

Det låter som en konspiration och på ett sätt är det väl det. Bara mycket mindre organiserad än vissa tror. Liksom Rom byggdes inte den rätta värdegrunden på en dag.

Det är ett långsiktigt projekt.

Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.

---