Det talas ofta om det s.k. “allmänintresset” i journalistiska sammanhang. Alltså den mekanism som styr vad tidningar och tevekanaler kan publicera i form av namn, foto och andra identitetsavslöjande uppgifter. För de som inte jobbar i branschen framstår det som ett diffust och komplicerat begrepp. “Allmänintresset” är – i vilket fall – ett praktiskt verktyg eftersom det ger journalister fria händer att publicera namn och foto på en person om de så vill. De kan också välja att inte göra det om de känner att de vill undanhålla något från allmänheten. Det kan låta som en märkligt godtycklig hantering. Men som Arvid Stjärnblom sa om journalistiskt hantverk i allmänhet: “Lögnaktiga framställningar till allmänhetens förvillelse”.
I dagarna har ”allmänintresset” aktualiserats. Många vet numera precis vem Koranbrännaren i Stockholm är och hur han ser ut. Inte minst tack vare public service som gör bedömningen att hans namn och bild bör spridas. I andra sammanhang, som i fallen med terroristerna från Påskintifadan i Stockholm, Malmö, Örebro m.fl. 2022 gör statstelevisionen en lite annorlunda bedömning.
Pudelns kärna är: vem – exakt – bestämmer detta “allmänintresse”? Är det människor med särskild utbildning? Särskild kompetens? Särskild lämplighet? Har de certifikat? Licens? Diplom? Ibland skulle man önska det, fast sanningen är att den som bestämmer över “allmänintresset” vid varje givet tillfälle är den enskilde redaktör eller ansvarige utgivare som råkar jobba när det inträffat något särskilt: ett brott eller en skandal. Ibland händer det att en vanlig journalist tar ett eget beslut och kör ut en nyhet – eller ett signalement – på webben. Eller så gör man det inte. Beroende på vilka politiska syften man för dagen vill tjäna. Vissa saker har stort “allmänintresse”: som exempelvis vad kändisar tjänar. Eller vem som bor i det dyraste huset i din hemkommun…
…medan andra saker: vilka grupper som är överrepresenterade i brottsstatistiken – oftast inte har det. Det kan verka ologiskt, men det är så det funkar. Ett specifikt fall som upprör starka känslor hos allmänheten är överfallet och våldtäkten på 12-åriga Luna i Skellefteå ifjol. I “alternativpressen” kan den som vill läsa om gärningsmannens identitet, medan exempelvis SVT och Aftonbladet är betydligt försiktigare.
De som är försiktiga med namnpublicering på minderåriga brukar f.ö. hänvisa till att man inte ska exploatera barn i nyhetssammanhang, men som ni ser är gränserna tänjbara:
Apropå barn: Dumpen.se har på många sätt ställt fenomenet “uthängning” – och allmänintresset – på sin spets. Ska media varna för våldsverkare på rymmen från fängelset? De flesta svarar nog ja på den frågan. Ska man varna för pedagoger, lärare, nämndemän och rektorer som har oturen att dyka upp på den ökända sajten? Som exempelvis: Peter Strandbrink (jobbar när detta skrivs kvar på Södertörns Högskola), Ingemar Hertting (engagerad i Miljöpartiet), Per Nilsson och gymnasieläraren Henrik? Eller pastor Rimon Murad vid Mariakyrkan i Strängnäs?
Många skulle nog svara ja där också. Men hur är det med politiker och aktivister? För ett tag sedan stämde Dumpen.se träff med den moderate lokalpolitikerna Tedh Enfors i Värnamo. Det blev ett svettigt möte för Tedh. Precis som när Dumpen stötte på Nils-Axel Heikka på stationen i Lund (klicka här för att läsa när Heikka intervjuas av Feministiskt Perspektiv). Är Heikka en offentlig person?Bedömningsfråga. Han har framträtt offentligt för både Uppsala Universitets och SVT:s räkning; och sagt att en sån som han inte ska “gömmas” och inte “skämmas”.
När det anordnades en debatt på Publicistklubben härförleden rök Patrik Sjöberg från Dumpen ihop med Janne Josefsson och Robert Aschberg kring fenomenet offentliga uthängningar. De två senare företräder åsikten att man ska vara restriktiv med att publicera bild och namn på exempelvis politiker som hänger i kontroversiella chattrum på nätet. Fast när Centerpolitikern Petter Westlund fastnade i Dumpens garn bestämde sig både SVT och SR för att hänga ut honom – med hänvisning till Westlunds framskjutna position som kommunalpolitiker i Mellansverige. “Allmänintresset” fick styra. Westlund anmälde till Granskningsnämnden, men förlorade. Hans rykte är lagt i ruiner. Som jämförelse: när Dumpen fiskade upp polisen Andre Karlsson i Malmö fick det – enligt tips från polisen själva – inga konsekvenser jobbmässigt. Trots att Karlsson arbetar på enheten som hanterar människohandel och enheten IGOB (internationell grov brottslighet). Tidigare återfanns han på polisens ledningscentral.
I skenet av det här kan man fråga sig om det är av “allmänintresse” att en av Expressens skribenter blivit av med vårdnaden av sina barn? Troligen inte, trots att skribenten i fråga har en framskjuten position i samhällsdebatten och når många människor med sina goda råd och rön… Ett föredöme inom vissa områden, om än uppenbarligen inte alltid helt omdömesgill. Jag frågade Expressens Karin Olsson om hennes tidning kommer att skriva om fallet. Det trodde hon inte. Om skribenten jobbat på Aftonbladet hade bedömningen möjligen blivit en annan. Ibland hänger f.ö kvällisarna ut sina egna om det börjar bränna alltför mycket under fötterna. Så osvuret är bäst. Allmänintresset kan slå till när man minst anar det. Ibland med subtila ledtrådar, andra gånger som ett led i politiskt betingad propaganda. Ibland spelar det ingen roll hur mycket allmänheten kisar, man ser ändå inte vem bilden föreställer, ibland behöver man bara kisa litegrann.
Som med bilderna längst upp i denna text.
Kommentarer till artiklar förhandsgranskas inte av redaktionen och är inte att betrakta som redaktionellt material. Du är själv juridiskt ansvarig för det du skriver i kommentarsfältet.
Journalisterna som hänger i LAS-lianerna på de skyddade verkstäderna som vi kallar mediehus tycks resonera likt Groucho Marx.
Those are my principles, and if you don't like them... well, I have others.
Nu förstår jag ingenting, du menar alltså medier i vissa fall håller sig med en agenda?Nej vet du vad.
Har f.ö. just lyssnat på Allards intervju med Aftonbladet, väldigt intressant och underhållande.
Rekommenderas!